Dahlia är en Ocicat och ungefär lika gammal som Miss Marple, och på ett annat ungefär lika galen. Så här var ganska livat...
Nåt i Marple tiltade dock till, för hon morrade hela kvällen åt Dalia (det lät som hon plötsligt förvandlats till en hund!). Nå, som värd i huset och äldre gentleman föredrog jag dock att mest observera damernas härjande från avstånd.
Nåväl, jag tror vi har lite produktutveckling kvar ännu. Vattnet täckte lukterna bra efter första besöket, men sen var det som att skita i en simbassäng. (Marple försökte nog sitta på kanten och balansera precis som husslavarna gör, men det fungerade inte alls, vi katter ska nog ha grus under baken).
Jag brukar hitta ganska bra platser!
Alltså; så där såg det ut en morgon. En av oss har skitit... möss!?!? Vi vet inte vad vi ska tro....
Härmed meddelas att alla rykten om att Columbo och jag lever haapala här på nätterna är överdrivna. Vi sover alltså inte alls hela dagarna för att terrorisera husslavarna på nätterna. *host* *host*
Men om vi skulle slumra till på kvällen, så var snäll och väck oss inte.
För några dagar sen satt hon plötsligt bara där. Hon sa att hon hette Miss Marple.
Columbo was not amused. Jag fräste ganska mycket åt henne den första dagen, jag var på ganska dåligt humor. Det här är mitt kungdadöme, mitt!
Men efter ett tag fick jag ge med mig, hon såg ju så söt ut!
Efter ett par tre dagar putsade jag henne och vi åt ur samma matkopp. Jag tror jag ska låta Miss Marple skriva bloggen nästa gång. Om hon kan skriva, hon är så liten så jag vet inte om hon lärt sig ännu.
